Kl 10 på lördagar har sedan många veckor tillbaka varit vikt för att coacha LIVE running online – men den här lördagen bjöd på något annat. Min vän Anna och jag teamade upp förra sommaren och körde några swimrunlopp tillsammans, bland annat Långholmen swimrun som blev vårt första gemensamma lopp. Här kommer alltså för första gången på åratal en liten rejsrapport från mig!
Vad är det där med swimrun egentligen?
Om du missat vad fenomenet swimrun innebär så ger namnet viss ledning – det handlar om simning och löpning i skön förening. Du växlar alltså mellan att springa och att simma flera gånger under samma lopp. Löpningen är oftast i terräng, och simningen sker i öppet vatten. Det där att du växlar flera gånger innebär också att du har samma utrustning hela tiden. Du simmar med dina löparskor på dig och springer i våtdräkt om du väljer att ha det (i vissa tävlingar är det obligatoriskt). Sporten började som en vadslagning om att ta sig för egen maskin från Utö till Sandhamn – en sträcka på 6,5 mil på land och en mil i vattnet. Ur det vadet föddes det första swimrunloppet, Ö till Ö, som arrangerades för första gången 2006. Första året ställde nio lag upp, och bara två av dem gick i mål.
Sporten har växt otroligt mycket sedan starten, och nu finns det flera tävlingar att välja på i stort sett varje helg under sommarmånaderna i Sverige (i alla fall när det inte är pandemi-tider). Ö till Ö-arrangörerna har nu ett tiotal olika lopp, i Sverige och utomlands. Det finns även andra lopp såklart, på alla möjliga distanser – på Långholmen körde Anna och jag sprintdistansen, vilket är 4,5 km löpning och 500 m simning. Lite mer rimligt än 7,5 mil tänkte vi!
Åtminstone kändes det helt rimligt när vi anmälde oss förra sommaren.
Ånej, jag glömde att träna!
Sedan hände ju livet – jobbsituationen i träningsbranschen under pandemi har inte varit helt stressfri, och så har jag haft diverse kroppsliga krämpor som gjort att jag sprungit världsrekordlite sedan förra sommaren. Månne var det faktiskt under förra årets Långholmen swimrun som den där höft/knä/vadföljetongen som kostat många naprapat/fysioterapeutbesök började. Hursomhelst, när jag fick ett mail från tävlingsledningen med det glada budskapet att det var en månad kvar till tävlingsdagen så kändes det lite sent att börja löpträna. Som tur var hade inte heller Anna hunnit träna så mycket som hon tänkt pga galen arbetssituation, så laget var i alla fall synkat. Vi lyckades få till ett litet testsim i Hellas innan det var dags att köra.
”Träning är överkurs, rutin räknas” skrev en klok (eller möjligen lite galen) person till mig på Instagram när jag stissade lite över obefintlig löpform, och med humöret på topp och förväntningarna i botten så hade vi en riktigt rolig dag!
Näst sist eller bättre, och skrattar bäst som springer sist
För att ha en bra upplevelse under loppet är det viktigt att lagmedlemmarna har ungefär samma förväntningar. Ingen blir glad om den ena tänker sig en plats på prispallen och den andra vill mysa runt i skogen utan att göra sig någon brådska. Vi enades innan start om att en rimlig ambition kunde vara ”näst sist eller bättre”, trots att vi tyckte att alla andra lag såg väldigt snabba ut.
Banan på Långholmen är supermysig – mycket stig och klippor, och fantastisk utsikt över sommar-Stockholm. Det var dessutom så pass varmt att det kändes svalkande och skönt att få hoppa i och simma. Förra året hade det inte varit varmt så länge innan, och då minns jag känslan av tappa-andanköldchock när vi varma efter första löpningen hoppade i vattnet för första gången. Tappa-luftenfeelingen var med nu också (det känns alltid kallt att hoppa i säger badkrukan), men inte mer än att det gick fint att hitta rytm i andning och simtag efter några sekunder. Säkert bidrog vattentemperaturen till att vi utan vidare träning, uppövad vattenvana eller förberedelser tog oss i mål sju minuter snabbare än förra året. Om vi kom näst sist? Japp, check på den!
Stark funkar!
Jag är lite imponerad över kroppen, som trots att jag inte sprungit mycket i år och inte alls de senaste 2 månaderna när höften bråkat mycket med mig och jag fick order att undvika allt som triggade smärta så gick det att jogga de 4,5 kilometrarna smärtfritt. Höften kändes av litegrann efter loppet, men efter en natts sömn mår den fint igen. Gissar att styrke- och rehabträningen är det som räddat mig, så att jag håller för lite galenskaper här och där. Det finns många bonusar med att vara en #starktant.
Sen blev vi visst lite pepp och anmälde oss till ett lopp till i slutet av sommaren. Vi tänker att om vi simmar och springer lite mera innan dess så kan det ju bara gå bättre, eller hur?